Vänner. Kompisar. Bästisar. 

I hela mitt liv så har jag haft såna. Som lämnat mig. Flytta eller bytt skola eller börjat ignorera mig, osv. Jag har aldrig trott det har påverkat mig mer än för stunden men har börjat tveka. För jag bygger inga djupa relationer, jag undviker komma folk nära inpå, jag underhåller inte vämskapen då det behövs. För då, om de lämnar mig, så bryr jag mig inte. Det är bra på ett sätt för när det nu är så så känner jag mig som en teflonpanna.

Dock vill jag ju ha människor i min närhet jag kan flumma runt med. Jag kan va lite (massa) smågalen live när jag är med människor jag känner mig bekväm med. Men jag ser det inte som en realistisk tanke, jag tänker på det på samma sätt som en fattig tänker på en lottovinst.

Lite sorgligt kanske.. Jag beundrar dem som har dessa förmågor som jag iinte har, vill vara sån. Har tänkt jobba på det för mitt eget bästa. Vet dock inte hur. Så jag orkar inte.