Vänner. Kompisar. Bästisar. 

I hela mitt liv så har jag haft såna. Som lämnat mig. Flytta eller bytt skola eller börjat ignorera mig, osv. Jag har aldrig trott det har påverkat mig mer än för stunden men har börjat tveka. För jag bygger inga djupa relationer, jag undviker komma folk nära inpå, jag underhåller inte vämskapen då det behövs. För då, om de lämnar mig, så bryr jag mig inte. Det är bra på ett sätt för när det nu är så så känner jag mig som en teflonpanna.

Dock vill jag ju ha människor i min närhet jag kan flumma runt med. Jag kan va lite (massa) smågalen live när jag är med människor jag känner mig bekväm med. Men jag ser det inte som en realistisk tanke, jag tänker på det på samma sätt som en fattig tänker på en lottovinst.

Lite sorgligt kanske.. Jag beundrar dem som har dessa förmågor som jag iinte har, vill vara sån. Har tänkt jobba på det för mitt eget bästa. Vet dock inte hur. Så jag orkar inte.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En bidragande effekt till tröttheten i mitt huvud är att min tinnitus inte gillar jobb i jultider. Man kan tro att man bara kan få tinnitus av att utsättas för höga ljud så som på konserter eller liknande men så kul hade inte jag - dock kan ju ingen säga att jag får skylla mig själv. Jag fick den när jag jobbade under julruschen förra året och den blir värre under stress och mycket olika ljud runt omkring så när jag väl får en lugn stund nu på rasten så är det ändå jobbigt i huvudet. Ibland tänker jag inte ens på att den finns där för man vänjer sig. 

Detta är nog första gången jag säger till någon att jag har det, tror bara nero är den som jag nämnt det för. Förmodligen har det blivit så för att det är inget som syns eller märks och läkarna gör inte någon konkret undersökning för att visa om man har det eller inte. Jag har dock varit hos en läkare som gav mig sala för jag hade irritation i hörselgångarna och han sa att det kan ibland göra att man får tinnitusliknande symptom. Om det inte hjälpte sa han att så har du förmodligen tinnitus. No shit. Aja iaf, finns dom som har det värre så ska inte klaga. Så där, hade bara lust att dela med mig och samtidigt skriva av mig lite.

 

Så jag ber om ursäkt att jag är inaktiv men nu vet ni varför iaf, jag ska försöka bättra mig.

Bjuder på ett foto som jag inte visat från tidigare i höstas.

 

 

 

 

Jag tror inte att det finns någonting som är perfekt. Jag tror perfektion är något vi själva har hittat på och som får många av oss att gå under i strävan efter det. Vem har förresten rätten att bestämma vad som är perfekt och inte perfekt? Det är precis som ordet normalt. Vem är det egentligen som har bestämt vad som är och inte är normalt? Det finns ingenting som är normalt - det är individuellt. Och om det nu finns något som är normalt, varför skulle man vilja följa det - vem vill vara som alla andra? Vem vill vara bara en i mängden? En i mängden av sju miljarder människor  - det låter inte särskilt lockande i mina öron... Aja, Godnatt världen ♥

 

 

 

 

Det var en gång en tjej med god självkänsla, som kände sig omtyckt och som haft en högstadietid med mycket gemenskap. En tjej som såg fram emot gymnasiet och att träffa nya människor. Hon hade kanske inte riktigt samma stil och framtoning som alla andra men det var inget som hon nånsin tänkt på för hon hade alltid blivit accepterad. Sommarlovet innan gymnasiet passerade och hon började ettan på handelsprogrammet. Alla i hennes nya klass och skola var nya för henne och hon kände knappt ingen men hon tänkte att det gjorde hon ju inte när hon började högstadiet heller och det gick ju jättebra.

 

Månaderna gick men det kändes ändå inte som att hon kom in i gemenskapen, det kändes som om de andra tittade snett på henne. Flera klassfester och liknande passerade utan att hon blev bjuden. Hon tänkte att jag kanske inte är tillräckligt social och försökte prata med de andra och på så sätt komma in i gemenskapen men de andra ville inte prata med henne, de ville knappt ens svara. Luncherna var värst, det kändes som hon satt helt osynlig bland de andra vid bordet och de behandlade henne som luft.

Idrottslektionerna var också en mardröm, i alla fall när man skulle para ihop sig två och två för ingen ville ju vara i par med henne. Det var två andra tjejer som var snälla och då en av tjejerna var sjuk eller borta så kunde den andre välja att vara med henne både på idrottslektioner, vanliga lektioner och de tillfällen då de hade lunch samtidigt. 

 

Tjejen -som var jag- var den som ansågs som pluggisen och i grupparbeten så gav man henne de jobbigaste uppgifterna som ingen ville ha och hon brydde sig inte utan gjorde dem - tänkte att det kanske skulle få dem att tycka om henne mer. Jag har alltid haft en egen vilja, men det har varit allt för många i mitt liv som varit duktiga på att övertala den.

 

Gymnasiet bröt ner mig, fick mig att känna att ingen ville va med mig, att jag var annorlunda och inte värd att lära känna. Jag kanske var annorlunda, men vem säger att det är något dåligt? Vad var det som de var så rädda för som fick dem att inte ens vilja lära känna mig? Detta är frågor som jag ställer mig varje dag och som jag aldrig kommer att få ett svar på. I sommar är det ett år sen jag tog studenten men jag kan fortfarande inte släppa den tiden även att jag försöker. Min nya klass på TUC är toppen och alla är så snälla men det kommer ta tid att få mig att tro på mig själv, att jag är omtyckt och att folk vill umgås med mig på fritiden. Det kommer ta lång tid.

 

Jag är alltid den där glada tjejen som alla kommer ihåg just för att jag är så glad, skrattar mycket och har så mycket energi. Får ofta mycket kommentarer just för att jag har den personligheten och folk säger att jag alltid är så glad jämt och har så mycket energi, jag är den som aldrig kan sitta still typ. Det är sån jag är utåt för det är sån jag är - även att jag inte känner att jag oftast varken har energi eller glädje inåt. Jag kommer att fortsätta vara mig själv och jag vet att nåndag kommer jag att träffa massa människor som är som jag och som säger - wow den tjejen vill jag lära känna och umgås med på min fritid.

 

En positiv sak kan jag säga med allt detta och det är att trots att det har brytit ner mig så har det även gjort mig starkare - jag är på återuppbyggnad och det med självförtroende! Till er som inte vet så är självförtroende o självkänsla är två helt olika saker 

 

 

 

 

 

  

Idag är det fredag - det är helg. Vad gör man då? Jag vet folk som ska dricka lite vin med sina vänner och ha kul. Jag vet folk som ska träffa sina vänninor och sitta och ha tjejkväll. Jag vet folk som ska ut på fest ikväll och släppa allt annat. Jag vet folk som ska träffa sina vänner och se på film o ha myskväll.

 

Så vad ska jag göra då? Ja det blir väl sängen vid 22 för har inget att göra.. Som vanligt. Jag vill också ha vänner att dricka vin med (okej dricker inte vin men principen..) och ha tjejkväll med och ha filmkväll med (okej är väl inte förtjust i film men principen..), jag vill också göra "vuxengrejer"/"kompisgrejer" - kanske bjuda hem någon på middag eller liknande en kväll som denna o flumma runt. Hur kommer det sig att det känns som alla gör saker förutom jag? Vore kul o va ett gäng som man kan åka på roadtrippar med i sommar, picknicka med, larva sig med o hitta på massor med haha

 

Jag vill ha folk på besök och jag vill lära känna folk att umgås med som faktiskt vill vara vän med mig, vara med mig och prata med mig för de tycker jag är roligt - inte folk vars syfte är att få mig i säng - börjar tvivla på att det finns några såna - börjar tvivla på om jag nånsin kommer få några vänner att umgås med utöver de två jag har nu.. Inte för att det är något fel på dem, jag gillar dem massor, men jag vill hitta någon/några som jag har mer gemensamt med och som tänker mer som jag. Jag vet inte om jag är annorlunda mot alla andra, har aldrig kunnat betrakta mig själv utifrån och kunnat jämföra men jag vet att jag har aldrig viljat vara som alla andra - jag är jag och jag gillar att sticka ut och va mig själv. Jag känner mig som värsta ailien som inte hittar någon likadan - jag känner mig så ensam utan att veta vad jag gör för fel. 

 

 

 

 

 

Här ser ni världens mest underbara katt, okej efter våran kisse hemma i Flugebo. Saknar honom - även att han luktade lite småilla ibland haha Jag undrar om han saknar mig med.. Mystiska tankegångar man har ibland kl elva på kvällen x) Jag gillar katter, de har verkligen sina egna personligheter, tycker de är underbara djur även att de får mig nysa ♥

 

 

 

 

Sitter just nu precis hemkommen med en skål flingor och youghurt, bilden nedan tog jag under min lilla promenad hem från bion, mys. Iron Man 3 var jättebra enligt mig. Den var spännande, actionig och rolig - jag tappade inte fokus under hela filmen vilket annars kan va lätt hänt så det är ett väldigt gott betyg. Gillar man de tidigare filmerna så tycker jag man ska se denna också :)

 

Jag är överlag inte särskilt förtjust i att se på film, jag blir rastlös och känner att det finns bättre, och roligare, saker att göra. Visst ibland kan det va trevligt och jag har favoritfilmer som jag kan se om och om igen - de är de enda filmerna jag kan se flera gånger - hatar nämligen att se en film flera gånger, jag vet ju redan vad som händer! En sak jag absolut inte gillar med film, och är en av anledningarna till att jag nästan aldrig tittar på eller vill titta på film, är att det ibland (rätt ofta) känns som man blivit körd i en blender efteråt, den känslan är inte okej nånstans.. Med det sagt så tackar jag för idag och säger godnatt världen, vi hörs ♥

 

 

 

 

 

 

 

Har bestämt att från och med imorgon, andra april, ska jag inte äta något godis, kakor (fika) eller dylikt på en månad. Kommer bli skitsvårt men jag ska klara det, har klarat det förr. Känner att jag inte längre äter godis och kakor för att jag tycker det är gott utan bara för att jag har ett sånt sug efter det och äter det utan att tänka. Måste sluta och sen börja äta med måtta. Inte för att jag är överviktig eller liknande men det är inte nyttigt med sötsaker och känner att jag börjar tappa kontrollen och äcklas över mig själv så likabra att försöka sluta äta det. Kommer vara så stolt när, och om, jag klarar uppehållet. Detta är nämligen något som är jättesvår för mig och den första o andra veckan kommer bli jättetuffa men vet att när jag klarat denna månad helt utan sötsaker kommer min självkänsla få en jättekick och jag kommer känna mig awesome! :)

 

 

Kan inte sova så skrivet ett blogginlägg o hoppas jag kan rensa huvudet lite. Jag har nu bott själv i exakt åttio dagar (såg jag nu när jag räknade) och jag mår bättre än på länge. Jag har så länge jag kan minnas längtat och haft en dröm om att flytta hemifrån, in i något eget. Det är inte så att jag vantrivts hemma, inte ofta i alla fall, utan jag har bara viljat flytta och jag vet inte varför.

 

Lägenheten jag hyr nu är inte särskilt stor, helt lagom för mig, jag har inget behov av en större och det gör ju att hyran är väldigt vettig tycker jag. Vill hellre kunna unna mig lite extra än att lägga 1000-1500 mer för 10 extra kvm att städa. Den är dock, enligt mig, väldigt fräsch, grannarna är lugna och allt funkar väldigt bra, har inte haft några problem alls hittills. Allt känns överlag mycket bra. Jag tycker att det finns inget bättre och mer avkopplande än att gå runt och pyssla, fixa och damma här i min lägenhet. Jag älskar ansvaret och känslan av att veta att jag klarar mig helt själv, jag tror det är det som får mig att må bättre än på länge.

 

Visst ibland är jag trött och tycker alla hushållssysslor är ansträngande men det är väldigt sällsynt. Klart jag saknar att laga matlådan tillsammans med pappa varje dag, en väldigt trevlig stund på dagen, och ha någon att siita o reflektera framför tvn med men oftast är jag så trött när jag kommer hem om dagarna så att det kan va skönt med lite egentid. Har ju haft min pojkvän sovandes här de senaste helgerna och det är kul som lite omväxling. Gillar att pyssla om honom när han är här, laga mat till honom och så ♥

Tycker det är skönt att bo i stan och ha allting nära inom gångavstånd men är ju inbiten lantis då jag har bott på landet hela mitt liv så klart jag saknar det. Inte så mycket nu kanske men kommer förmodligen att känna av det mer framåt våren och sommaren då jag vet att alla körsbärs- och äppelträden hemma blommar och trädgården vaknar till liv. Älskar att va ute i den och pyssla och plantera men det är ju bara att jag åker hem dit när jag inte jobbar och hjälper till om jag skulle känna för det. Eller bara åka dit o ta en fika o få lite frisk luft funkar ju fint med :)

 

Jag är huslig av mig och hoppas att jag alltid förblir det och tycker om att vara det för det får mig må bra. Älskar att ha ordning omkring mig, känns även som att det blir ordning i mig då. 

 

Nancy (angelica) är den bästaste kompisen jag har och hon finns alltid vid min sida trots alla dumma saker jag gör, även att jag är jobbig och även att vi inte alltid kommit överens. Hon är den bästa personen i mitt liv faktiskt och vi har så många roliga minnen ihop. Från fester, bakfyllor, saker vi gjort, sagt och sett. Hon gör mig glad, hon finns där för mig, och jag vet att hon alltid lyssnar om det är något. Även om hon själv inte tycker det så är hon en jättesöt och inte alls jättejobbig människa.

Jag älskar henne - Sid and Nancy forever ♥ 

Tycker det är så otroligt roligt och lustigt att läsa alla negativa kommentarer om Yohio. För det första, ofta folk orkar bli upprörda och slänga skit runt omkring sig på nätet för detta, har dom inget bättre för sig? Detta visar ju att år 2013 är det fortfarande inte okej att vara annorlunda eller sticka ut. För det andra, menar dessa människor det är någonting helt nytt obscent att en manlig artist klär sig feminimt? Har dessa människor helt missat glamrocken, hairmetalen och liknande stilar som kom på 80-talet, för 30 år sen! Om ni har, google it!! Män i massor av band gick runt med massa smink, läppstift, stora tupperade hår, högklackat, nagellack m.m.

Alla stilar utvecklas ju och jag tyckte att Yohios utseende i lördags var mycket besläktat med glamrockens, dock förfinad. På 80-talet var många bands image att efterlikna den kvinnliga stilen och visst det ansågs obscent och det upprörde många och trettio år senare så gör det tydligen fortfarande det. Vad är det för fel på världen?

Man kanske ska bry sig mer om hur man själv uppför sig än om hur andra klär sig för det är inte okej att smutskasta folk för deras utseende. Ni som gör det, tänk om det skulle vara tvärtom, att någon annan smutskastade erat utseende eller era barns (om ni har några) hur skulle det kännas? Skulle ni helt plötsligt bara ja men dom har rätt i det dom säger och ändra erat utseende helt radikalt? Mobbning är aldrig okej, inte på dagis, inte i skolan, inte i arbetslivet, inte på internet och speciellt inte när man är en vuxen människa som ska veta bättre än o hålla på på dagisnivå. Önskar att det någon gång i framtiden kommer va okej att vara annorlunda och uttrycka sig som man vill, känns dock lite hopplöst när det uppenbarligen inte skett några större framsteg på trettio år ... Peace out 

 

2010- tal

Imorgon är det en ny månad, tiden går så fort men ändå inte.. Känns som januari har gått så fort men tänker man tillbaka på nyår känns det som om det var evigheter sen. Lustigt.. Januari har i alla fall varit en jäkla bergodalbana för min del känns det som men har hunnit flytta hemifrån vilket är jättekul och jag trivs och mår jättebra i mitt egna lilla hem ♥