Det var en gång en tjej med god självkänsla, som kände sig omtyckt och som haft en högstadietid med mycket gemenskap. En tjej som såg fram emot gymnasiet och att träffa nya människor. Hon hade kanske inte riktigt samma stil och framtoning som alla andra men det var inget som hon nånsin tänkt på för hon hade alltid blivit accepterad. Sommarlovet innan gymnasiet passerade och hon började ettan på handelsprogrammet. Alla i hennes nya klass och skola var nya för henne och hon kände knappt ingen men hon tänkte att det gjorde hon ju inte när hon började högstadiet heller och det gick ju jättebra.

 

Månaderna gick men det kändes ändå inte som att hon kom in i gemenskapen, det kändes som om de andra tittade snett på henne. Flera klassfester och liknande passerade utan att hon blev bjuden. Hon tänkte att jag kanske inte är tillräckligt social och försökte prata med de andra och på så sätt komma in i gemenskapen men de andra ville inte prata med henne, de ville knappt ens svara. Luncherna var värst, det kändes som hon satt helt osynlig bland de andra vid bordet och de behandlade henne som luft.

Idrottslektionerna var också en mardröm, i alla fall när man skulle para ihop sig två och två för ingen ville ju vara i par med henne. Det var två andra tjejer som var snälla och då en av tjejerna var sjuk eller borta så kunde den andre välja att vara med henne både på idrottslektioner, vanliga lektioner och de tillfällen då de hade lunch samtidigt. 

 

Tjejen -som var jag- var den som ansågs som pluggisen och i grupparbeten så gav man henne de jobbigaste uppgifterna som ingen ville ha och hon brydde sig inte utan gjorde dem - tänkte att det kanske skulle få dem att tycka om henne mer. Jag har alltid haft en egen vilja, men det har varit allt för många i mitt liv som varit duktiga på att övertala den.

 

Gymnasiet bröt ner mig, fick mig att känna att ingen ville va med mig, att jag var annorlunda och inte värd att lära känna. Jag kanske var annorlunda, men vem säger att det är något dåligt? Vad var det som de var så rädda för som fick dem att inte ens vilja lära känna mig? Detta är frågor som jag ställer mig varje dag och som jag aldrig kommer att få ett svar på. I sommar är det ett år sen jag tog studenten men jag kan fortfarande inte släppa den tiden även att jag försöker. Min nya klass på TUC är toppen och alla är så snälla men det kommer ta tid att få mig att tro på mig själv, att jag är omtyckt och att folk vill umgås med mig på fritiden. Det kommer ta lång tid.

 

Jag är alltid den där glada tjejen som alla kommer ihåg just för att jag är så glad, skrattar mycket och har så mycket energi. Får ofta mycket kommentarer just för att jag har den personligheten och folk säger att jag alltid är så glad jämt och har så mycket energi, jag är den som aldrig kan sitta still typ. Det är sån jag är utåt för det är sån jag är - även att jag inte känner att jag oftast varken har energi eller glädje inåt. Jag kommer att fortsätta vara mig själv och jag vet att nåndag kommer jag att träffa massa människor som är som jag och som säger - wow den tjejen vill jag lära känna och umgås med på min fritid.

 

En positiv sak kan jag säga med allt detta och det är att trots att det har brytit ner mig så har det även gjort mig starkare - jag är på återuppbyggnad och det med självförtroende! Till er som inte vet så är självförtroende o självkänsla är två helt olika saker